Sonen sitter i soffan och säger ”Jag har ont här”. Han klämmer med handen bak i nacken och rör lite på huvudet. Han fortsätter ”Jag har ont i foten också. Det är liksom ont under, när jag går”.
Han tittade uppgivet på mamman som ser kärleksfullt på sin son och säger ”Tränar du något? ”Nej, så som jag jobbar. Det vet du ju”, svarar sonen. Mamman säger ”Du behöver röra på dig, vi är gjorda för rörelse”. Sonen ser inte speciellt entusiastisk ut och mamman fortsätter ”Ta fem minuter om dagen. Fem minuter är en så kort stund. Gör det varje dag fem minuter. Sedan så ökar du på tiden”.
Sonen ler. Det låter löjligt att träna bara fem minuter. Han skrattar. Så typiskt mamma att allt vilja hjälpa till. För en gångs skull blir han inte irriterad. Hon är ju som hon är. Det känns enkelt att umgås med mamma idag. Han är glad för det. Mamman börjar skratta. Hon har stått lutad mot en bänk fram tills nu och hon rör sig. Tar några joggingsteg. Hon skrattar högt och han skrattar högt. Hon ser honom inte men deras skratt är så hjärtligt. Hon hör hans skratt. Hon känner sig lycklig. Ett tillfälle när allt är precis som det ska vara.